Det är riktigt tur att bebisar är så gulliga och charmiga när de sover eller är glada. På ett sätt så att man glömmer bort att de stundvis inger otroligt mycket stress och frustration hos föräldrarna.
Jag hade precis tränat klart med honom (så jäkla bra grej, förresten, att jag får träna med barnvagnen inne i gymmet!!) och jag traskar ut, och precis då vaknar han. Man märker att han vill sova mer, och han blir jätteledsen och arg för att han inte kan somna om. Jag försöker med alla knep som att luta mig ner i vagnen och gosa, sjunga, sätta på speldosan och ett youtubeklipp med ett vitt (det kallas så) brusljud som han blir otroligt lugn av. Inget fungerar, så jag tar upp honom och han blir lugnare men fortfarande kinkig och trött. Jag blir allt mer stressad och faktiskt lite irriterad. Inte på honom direkt, men själva situationen som blir jobbig, och jag bara känner hur folk suckar och dämmer mig som en ung pappa (det kanske inte alls var så, men det är så jag målar upp deras tankar i mina tankar..)
Då testar jag med att lägga honom ner i min famn, som att han ska amma, och ger honom nappen. Och inom kort somnar han. I min famn. Med sina otroligt mjuka och fina kinder, och med nappen som guppar i hans mun. Jag bara står där och tittar på honom. Min varma lilla bebisklump som ligger och sover i min famn. All irritation försvinner och han är återigen världens bästa varelse.
Senaste kommentarer