För jobbigt att tänka på

Jag har Aftonbladets app på min mobil, och då får jag ständigt massa notiser om aktuella händelser. Det är för det mesta deprimerande, egentligen. Det händer ju bara skit i världen, och det gör mig så ledsen. Hälften, om inte mer, av notiserna berör krig, misär, katastrofer, olyckor och sånt.

Idag fick jag i alla fall en notis om att det skett en olycka i Frihamnen, där två personer miste livet. När jag kom hem från skolan berättade jag det för Amanda, av någon anledning. Jag kände för att dela med mig av det. I det ögonblicket inseåg jag att man (åtminstone jag) inte direkt tänker på att alla de man läser om som har dött i världen är människor, och i synnerhet att det finns människor i deras direkta närhet som är med om det absolut värsta man kan vara med om.

Jag började säga ”tänk att de två personerna kan ha haft familjer hemma…” men Amanda avbröt mig, hon orkade inte tänka på det. Det gör jag kanske egentligen inte heller. Men jag började tänka på att de två personerna kanske lämnat sina söner och döttrar på dagis, pussat dem hejdå och sen skulle de iväg och arbeta för att sen hämta barnen igen klockan 17.00. Barnen väntar men pappa/mamma kommer inte. Hen har dött. Hen kommer aldrig mer kunna hämta sina barn på dagis.

Jag började nästan gråta när jag tänkte på det. Tänkte mig hur det skulle vara om det istället var jag som dog idag, och aldrig mer kom hem till mina barn. Sophie väntar på dagis i sin overall och sin nya kattmössa, Benjamin kryper omkring hemma och har precis lärt sig säga ”pappa”.

Jag orkar inte tänka på det. Det är på många vis enklare att tänka sig de ”två döda i den svåra olyckan” som, kort och gott, två döda personer och inte två individer med familjer och liv.