Idag skulle jag gymma, och hade precis klivit in i omklädningsrummet, svidat om till träningstightsen och spänt mig lite framför spegeln för att bli riktigt taggad inför gympasset. Då ringde Amanda och meddelade att hon inte hade några nycklar, och att hon, Benjamin och två väninnor var utelåsta ur lägenheten. Jag fick byta om igen och pallra mig hem igen.
Väl i trapphuset så hör jag hur de står utanför vår dörr och pratar. Benjamin knackar på vår grannes dörr, men ingen öppnar. Han knackar lite till, och jag smyger fram huvudet bakom ett hörn och säger pssst, så bara han hör. Då brister han ut i ett superflin och pekar på mig och ropar ”titta mammaaaa”. Jag börjar gå upp för trappan och han ställer sig på trappkanten och skakar av glädje, klappar händerna och skrattar nästan som att han håller på att få panik.
Jag springer den sista biten och lyfter upp honom och ger honom typ tusen pussar, samtidigt som han skrattar så att han kiknar. Han är nämligen lite kittlig under sina hakor.
Det är en sån obegriplig känsla att älska något så mycket som jag älskar Benjamin (och Sophie också såklart). Jag går bara upp för en trappa, men möts av meningen med livet. Där står han, lilla gossen som jag gör allt för. Allt jag någonsin kommer göra tills jag dör är för att mina barn ska få ha det så bra som de möjligen kan, och så att de ska bli så lyckliga som de möjligen kan bli.
Det är precis som Matthew McConaugheys karaktär säger i Interstellar: “… we’re just here to be memories for our kids. Once you’re a parent, you’re the ghost of your children’s future.”.
Vad fint skrivet!! 🙂