Man kan ju inte lita på barn. Benjamin och Sophie sover tamigtusan aldrig längre än till klockan åtta, så igår struntade jag helt i att ställa klockan. ”Jag kommer ändå vakna av ett jollrande barn vid halv sju” tänkte jag. Men ack så fel jag hade.
Benjamin vaknade och ställde sig upp i sin säng, och jag tänkte att om han ändå står där och pratar glatt för sig själv så kan jag ju ligga kvar lite under täcket, och gosa med Amanda. Snart börjar han skratta hysteriskt mycket, samtidigt som han försöker få ur sig ett ”TITTA PAPPA” med pekfingret riktat mot dörren. Jag tittar på vad han pekar på (viktigt för barnets utveckling, läste jag, att man uppmärksammar det han är intresserad av. Har med självförtroende för kommunikation att göra. Eller något.) och ser ett grimaserande ansikte i dörrglipan. Sophie var visst vaken också. Men Sophie vaknar alltid senare än Benjamin, så jag börjar fundera på hur mycket klockan egentligen är. Sträcker mig efter mobilen och kollar. 08.47. Det tar ett tag innan jag reagerar på att körlektionen börjar 08.45, och att jag ju är sen. Efter det gick allting supersnabbt.
Jag vet inte ens om jag sa till Amanda att jag var sen och var tvungen att rusa iväg, eller om jag bara sprang för glatta livet, för allt gick på autopilot och det känns lite som att jag har minnesluckor. Men klockan 09.03 satt jag i alla fall i bilen, bara 18 minuter sen.
Nu: lunch och teoriplugg. Dagens meny består av kvarg, nocco och en bit bröd. En riktig träningslunch fylld med proteiner och aminosyror och sånt. GOTT!
Senaste kommentarer