Älska mig

Har precis kommit hem från att ha sett Alex Schulmans föreställning Älska mig. Jag såg den tillsammans med min kära vän Jakob och den var verkligen bra. Jag är glad över att vi fick biljetter och fik se showen, eftersom det var den sista föreställningen. I alla fall i Stockholm!

Föreställningen handlande om Alex och hans bekräftelsebehov, och även bara om bekräftelsebehov i allmänhet. Hög igenkänningsfaktor, kan man lugnt säga. Han tog upp hur folk desperat söker efter likes på Facebook, followers på Instagram, re-tweets på twitter och läsare på bloggar.

Ibland kan jag verkligen känna en form av manisk besatthet över antalet följder här på bloggen. Jag har en undermedveten strävan efter att folk ska läsa den, och kan ibland kolla flera gånger om dagen i hopp om att det är just den dagen som kommer vara mitt stora break i den svenska bloggosfären.

Alltid blir jag besviken, men hoppet ligger kvar i mig. Jag hytter min näve och svär mot himlen att jag minsann ska bli stor och känd någon dag. Som Alex; som Steve Jobs; som Marcus Mumford, eller någon av de andra idolerna som jag vid just det tillfället dyrkar och är besatt av.

Det gror en gnutta bekräftelsebehov i mig också.