Amanda och jag åkte in till sjukhuset idag för att kolla hur det stod till med henne. Det var kanske mest för att vårdguiden-kvinnan sa att det vore bäst att åka till sjukhuset för att kolla läget. Känns liksom dumt att inte göra det då, men jag trodde ju inte att det skulle vara något allvarligt. Det händer liksom inte någon något i ens närhet. Så måste alla känna. Sannolikheten att någon av de 15 i min närhet skulle råka ut för något måste ju ända betraktas som liten när man tänker på att det finns drygt sju miljarder människor på jorden.
Vi åkte dit, men jag var snart tvungen att åka hem för att hämta Benjamin (som trots allt fick gå till dagis. Han hade knappt någon feber och allmäntillståndet var bra!). Ingen fara ju. Jag tänkte att Amanda skulle komma hem snart.
Men hon får stanna kvar ett tag. De ska kolla om det eventuellt kan vara blindtarmen, men man vet inget än. Jag vet inget i alla fall. Jag sitter och kollar på Bolibompa och bara väntar på besked. Det är så hemskt. Det jobbiga är ju att inte veta. Att vara i limbo och inte veta alls. På ett sätt så är man beredd på båda utfallen, men man vet inte riktigt hur man ska känna och tänka. Typ som Schrödingers Katt.
Men jag väntar och hoppas på det bästa.
Senaste kommentarer