Så var vi åter i Sverige. Känd och trygg mark under fötterna. Det känns så lustigt, om inte märkligt, att vi är hemma. Jag sitter på min toalett, hemma hos mig, men för bara några timmar sen promenerade vi fortfarande runt i Paris. Lilla, lilla Benjamin stod under stora, stora Eifeltornet.
Imorgon ska Amanda gå på sin alldeles första dag i skolan (högskolan, i alla fall…), och jag ska vara med Benjamin. Hela dagen. Det ska jag nästan varje dag nu, hela våren. Det gör mig så lycklig bara att tänka på det. Att nu är det han och jag. Lilla pojken och jag. Mot världen.
Senaste kommentarer