Om man inte har barn så är det säkert jättelätt att tro att barnteckningar, som rent objektivt sett inte är särskilt vackra skapelser, bara är skräp. Det kanske är obegripligt att man som förälder väljer att sätta upp det på kylen och beundra det som om det vore det vackraste de sätt.
Men det är ju något speciellt när barnen ritar och skriver, och man kan följa utvecklingen från streck till streckgubbar till huvudfotingar.
Sophie har börjat skriva, och det är så fint att se hur hon verkligen försöker och brinner för det. Hon älskar det och vill bara skriva mer och mer, och när hon känner sig osäker över hur något stavas kommer hon till mig i soffan och viskar i mitt öra ”pappa, vad kommer efter N i tusensköna?”. Det är väldigt rörande.
Det kanske är svårt att begripa, men barns teckningar är det vackraste och renaste som finns. Benjamins små streck på ett A4 är inte skräp, utan ett konstverk av Michelangelo. När Sophie skriver ner namnet på blommor så är det bättre än Dostojevskij.
Så fint sammanfattat Tomas, så är det verkligen!
Det har du så rätt i! Vi har tapetserat hela väggen i vår hall med barnens fina konstverk. Och det är så himla roligt att se att även barnen uppskattar sina verk! Dagligen pekar de på något pyssel eller någon teckning de gjort och pratar om den. 🙂