Ernst, en polis, och Jag

Jag lyssnar på Ernst stämma i hörlurarna på väg till pendeln. Det är han som är gäst hos Kristoffer Triumf, i Värvet. Han formulerar sig så poetiskt och tantsnuskigt.

En polis dyker upp i mitt synfält. Jag blir nervös. Det blir jag alltid när lagens långa arm snuddar vid mig. Jag har självklart inte gjort något rackartyg som placerar mig i toppskicket av Sveriges mest efterlysta, men det är något med poliser som gör mig nervös.

JAG vet att jag inte gjort något, men jag bygger upp en inte bild av att de misstar mig för hen som mördat Palme. Fantombilden av gärningsmannen var ju faktiskt ganska lik min pappa, så det är ju inte helt ologiskt att GW är mig i hälarna.

Jag försöker spela lugn när jag passerar honom. Försöker, men vet inte riktigt hur en oskyldig person beter sig. Så jag glor fåraktigt på honom. Han möter min blick, och jag vänder direkt bort min och stirrar framåt.

I mitt inre är jag redan anhållen, och sitter i en polisbil. Jag gör mig beredd på att fly.

Men inget händer. Polisen bryr sig inte. Jag kan lugnt sätta mig på tåget och lyssna på Ernst.