Ett litet inlägg om bajs

Som brukligt är när bebisarna blir ett halvår gamla, så börjar vi successivt arbeta för att avveckla Benjamins beroende av tutten. Det ska ta mig tusan alltid vara tutte. Men nu ska vi råda bot på det, och har köpt hem massor av smaskiga burkar, gröter, vällingar, you name it, som vi ska använda oss av vid avvärjningen. Lite som metadon.

Han älskar det. Risgröt, spaghetti med köttfärssås, biffstroganoff. Men han verkar ha lite svårt för att till hundra procent glömma bort tutten, men snart är den ett minne blott. Förhoppningsvis.

Men alltså bajset. Hans bajs. Det är galet. Man har ju blivit förvarnad för att hans första, riktiga bajs ska lukta illa, men jag tog det inte riktigt på allvar utan avfärdade det och sa ”Det är lugnt, så illa kan det inte lukta!”.

Det kan det.

Efter första omgången gröt (vi gav honom två deciliter som ingångsdos, och sen så läste vi att det kan vara bra att vänja in bebisarna med kanske en-två matskedar. Hoppsan…) så kom det en hel blöja fylld med trögflytande bajs. Det luktade så otroligt illa. Surt på något sätt, och en frän doft som låg kvar i luften och etsade sig fast i bihålorna. Men på något sätt så är det ändå så otroligt mysigt, när han ligger där och sprattlar med benen och jag panikartat försöker hindra honom ifrån att dansa stäppdans i sin överfyllda bajsblöja.