Hur jag träffade Amanda är faktiskt ganska rolig och intressant. Den är ganska enkel.
Jag fick höra att iPhone-appen Badoo var kul. För er som inte känner till den så är det en app för onlinedating, men jag har senare fått höra att den främst använda av homosexuella personer som letar efter likasinnade att ligga med.
I alla fall så registrerade jag mig på den här appen, och tittade runt lite. Snart hittade jag en tjej som jag tyckte såg bra ut och verkade intressant. Märkligt nog så skrev jag till henne, något som egentligen är så otroligt konstigt för att vara jag. Jag är inte alls den där machokillen som går fram och raggar på tjejer. Men jag skrev till henne.
Vi började prata, och det visade sig att hon gick på mitt ex skola och kände igen mig så mycket. Jaha, tänkte jag, hur då? Jo, hon hade öppnat en dörr för mig när jag stått där vilsen och ängslig över att jag inte kom in i skolan!
Tjejens namn var… Amanda!! Vilket sanslöst mind-fuck, va?
Vi pratade och pratade. Jag bar stel, präktig och töntig har Amanda sagt nu i efterhand. Det ända som egentligen var intressant var tydligen det faktum att jag hade ett barn.
Så kom festivalen Peace & Love, som Amanda åkte till. Och jag fick höra att mitt favoritband, Mumford & Sons, skulle spela där. De skulle egentligen skulle de ju köra på Hultsfred, men eftersom kära Marcus bröt handen fick de omboka och köra på Peace & Love istället.
Jag jobbade den veckan, men pratade med Amanda när hon var och kollade på mitt kära favoritband, och ut någon form av bitterhetsimpuls bokade jag biljett för tåg och festival. Det var till en början oklart var jag skulle bo, men Amanda erbjöd att jag kunde dela tält med henne. jag nappade på det, trots att det kanske egentligen var ett skämt. Jag åkte upp dit på fredagen, efter jobbet, och jag skulle bo med personer jag aldrig någonsin träffat förut. Läskigt.
Och jag var väldigt nervös. Vi hade pratat om att vi inte visste hur den andras röst var och att någon av oss kanske pratade väldigt konstigt. Amanda tyckte tydligen att jag faktiskt pratade lite lustigt, men det tycker hon inte nu. Antingen har hon vant sig med rösten eller så har den helt enkelt ändrats.
Men där var jag. På en festival. Letandes efter en person som jag egentligen inte visste hur hon såg ut i verkligheten. Men hon fann mig där, vilsen och ängslig och snart blev jag omringad av massor av vänner som smög sig på mig precis som de små söta dinosaurierna som smyger sig på folk i Jurrasic Park.
Men det var kul, trots min ängslan, trots att vårt tält blev totalt sönderregnat och trots att en hög Rihanna stapplade upp sent på sen och tillägnade Bob Marleys Redemption Song till oss här i Borlänge, för det hemska som hade hänt året innan. Vadå för hemskt, undrade vi? Jo. Utöya såklart. Hon trodde ju att hon var i Oslo.
Men efter festivalen så umgicks vi, och till slut resulterade det ju i ett förhållande, och som ni är medvetna om resulterade ju det förhållandet i en liten bebis.
Det här, mina vänner, var historian om hur jag och Amanda träffades. I ganska korta drag, och kanske obegriplig. Jag är trött och skyller eventuell fel på det…
Här är vi på platsen där jag och Amanda möttes för första gången. Ett år senare!
Senaste kommentarer