Jag och Valdemar

Jag var ute och sprang nyss. Det har varit mycket av den varan de senaste dagarna, närmare bestämt tre löppass.

Jag sprang längs ringmuren. Den fantastiska ringmuren runt den fantastiska staden, som jag brukar säga. (har aldrig sagt det)

Mitt under löprundan inser jag att dessa murar är gamla. Riktigt gamla. Lika gamla som min mormor och morfar, fast typ multiplicerat med tio. Kanske.

Utanför just den här muren som jag springer runt, som kidsen står och lutar sig emot när de (förmodar jag) tjuvröker och som fulla partyprissar (återigen; förmodar jag) kissar på efter en utekväll på Gutekällaren, stod ju Valdemar ”Fucking brandskattaren” Atterdag och raljerade om ölttunnor fyllda med guld.

Då känner jag mig liten. I jämförelse med Valdemar.