Jag som brukade vara bäst

Idag har vi lämnat bort Sophie, som den här gången är borta från oss i två veckor, och sen åkt hem till Amandas moster och kusiner för lite go’fika. När Benjamin tröttnat på kafferepet klättrade han upp för trappan och fann att tjejerna satt och spelade Super Mario på Wii:et. Jag vet inte riktigt vem av oss som blev mest fascinerad, men vi satt fastklistrade där. Jag tror ärligt talat inte att jag någonsin kommer växa ifrån dator- och tv-spel. Det känns som en så naturlig del av mig, att jag inte kan tänka mig att det inte kommer locka mig, liksom.

I alla fall så vet jag inte riktigt om de har gjort Super Mario-spelen svårare, eller om det är jag som blivit sämre. Jag var kass. Riktigt usel. Jag vill tro att det är spelen det är fel på (ovant med Wii-kontrol, osv), för jag minns ju att jag dominerade på Super Mario när jag spelade det på NES i barndomen.