Min älskling

Folk förstår verkligen inte oss som väljer att skaffa barn i tonnåren, eller i tidig ålder. Och folk förstår verkligen inte oss som väljer att skaffa två barn vid 19 års ålder.

Det är ju inte direkt varje dagfolk väljer att kommentera det, men jag antar ju att folk gör det bakom ryggen på mig. Det är ju så på Lidingö, och kanske de flesta förorter, att folk hellre pratar om folk än med folk. Det är ju mycket skitsnack och rykten som florerar runt, och jag kan ju bara gissa mig till vad folk säger om mig. Eller så är det bara hybris från min sida där jag tror att jag är en person av intresse att prata om, medan det inte alls är intressant. Vem vet?

I alla fall så fattar nog inte folk hur mycket det verkligen kan ge att ha barn och flickvän och familj. Det gör mig så väldigt lycklig. Att få en springkram från Sophie när jag hämtar henne från dagis, att lägga mig ner bredvid en varm och mjuk Amanda när jag ska sova, och att få känna en liten spark från bebisen när jag ligger bredvid Amandas mage. Det gör mig alldeles varm och lycklig i hela kroppen.

Känner en vanlig tonåring den här lyckan? Jag kan inte tänka mig något som skulle kunna göra mig lyckligare än min familj. De är mitt allt, och de är allt jag vill ha. De får mig att orka med när skolan är stressig och när livet ibland är skit.

Idag har vi varit på Skansens julmarknad. Jag, Amanda, Sophie, mamma och mina två systrar.

Det var ju inte ett särskilt juligt väder, men det var mysigt ändå. I leran.