Sommarmorgnar

Det är ju något fantastiskt med sommarmorgnar. En viss del är ju jobbig eftersom det, sommaren till trots, fortfarande är en morgon, och morgnar är per definition jobbiga. Enligt mig, alltså. På morgnar mår man lite illa och ögonlocken kan vara så pass tunga att man måste kämpa som Luke och Han Solo i den där soppressutrymmet på dödsstjärnan, bara för att hålla dem öppna.

Men när jag sitter här i Visby och tittar på Benjamin som ligger på en filt på golvet och leker med diverse skallror, prasselböcker, teletubbies-LaLa (eller någon av de andra tre, hur ska jag kunna vet vem som är vem? Vi har bestämt att det är LaLa.), samtidigt som solen lyckas ta sig ner hit till källarvåningen vi hyrt, jag har en nybryggd kopp kaffe. Då är det tamigtusan bara perfekt.

Även om det finns detaljer som stör mig, som att golvet är fasansfullt kallt, kaffet blev för starkt, eller att jag har otroligt ont i foten efter gårdagens löprunda, så känns det perfekt. Jag är lugn. Jag är zen. Man är lycklig på sommaren, på Gotland, i den källarvåningen, med Benjamin. Det bara är man, och det är en underbar känsla.