Ung pappa och stolt

Jag har insett att jag egentligen borde sluta att läsa saker på Flashback, eftersom jag märkt att det bara gör mig orolig eller frustrerad; det är så otroligt provocerande och frustrerande att läsa om flashbackarnas negativa bild av unga föräldrar, om hur WT vi är och att vi av naturen kommer att leva på soc-bidrag.

Alla är inte såna. Jag är inte sån. Amanda är inte sån. Att föda barn som ung är inte ett misslyckande och det är faktiskt möjligt att ta hand om barn, det är möjligt att bli någon, oavsett om man får barn när man är 16 år eller om man är 36 år.

Så fort en ung förälder tabbar sig, vi säger att deras barn gråter, så är det såklart på grund av att föräldern är ung. Unga personer är ju inte kapabla att ta hand om barn, utan gör allting fel, hur mycket föräldern än försöker. Eller hur?

Om föräldern däremot är äldre, då ser man genast på det hela på ett helt annat sätt. Då är det ju förståeligt, eftersom barn är sådana. Barn blir ofta ledsna och det är inget man kan undvika som förälder. Det rör sig ju självklart inte om att föräldern gör något fel, eftersom äldre föräldrar alltid gör allt rätt och bra . Eller?

Jag måste dock säga att denna negativa syn har hjälpt mig. Att folk ser ner på oss unga föräldrar har på ett sätt stärkt mig. Jag vill visa att de är helt dumma i huvudet genom att vara en bra pappa och lyckas i livet: Jag ska uppfostra mina barn till bra människor. Jag ska plugga på KTH och få ett välbetalt jobb inom IT-branschen. Jag ska göra allting rätt.

Så. Tack alla ni som ser ner på unga föräldrar. Tack för moroten. Jag lovar att dela med mig av morotskakan sen.