Idag har varit en tuff dag för mig. Igår var jag hemma från skolan eftersom jag fick en blitz-förkylning utan nåd, och denna förkylning hängde kvar till idag också, men jag beslutade mig för att pallra mig iväg till skolan.
Men riktigt så enkelt är det ju inte när man har två barn. Att ”bara pallra sig iväg till skolan” betyder för mig att försöka ge ett barn mat samtidigt som det andra sitter i sin babysitter och råkar spotta ut nappen var trettionde sekund. Men jag är en superpappa, så jag klarar ju av det galant!
Amanda var supertrött. Det såg man på henne. Hon skulle iväg för att gå på en föräldragrupp för unga föräldrar senare, men nu låg hon i sängen och sov. Bungi blev hungrig så jag smög in och la honom bredvid kära mjölkmamman, som i någon halvvaken dvala börjar amma.
Jag får dåligt samvete över att hon ska ta hand om honom så mycket, fastän hon är så trött, så jag frågar lite milt om jag ska ta med honom i vagnen när jag lämnar Sophie och sen svänga förbi och lämna tillbaka honom på vägen till skolan. Egentligen så vet jag inte riktigt vad hon svarade, men det lät som ett trött, mumlande ”ja”, så jag tog med honom i vagnen. Det gick väldigt bra, och jag tyckte att det var mysigt att promenera till bussen med Sophie i handen och bungis i vagnen.
Skolan var som vanligt, fast jag snörvlade mig lite mer än vanligt och framåt slutet så var jag rejält hängig (två pamol gjorde dock susen!).
Tjugo minuter innan jag slutar och ska iväg och hämta Sophie så smsar min syster och säger att jag måste förbi ett apotek och hämta medicin till mormor, för att sen åka förbi hennes äldreboende. Jag kollar på klockan. Jag har fyrtiofem minuter på mig innan jag måste hämta Sophie. Jag ringer dagis och säger att jag kan bli lite sen, men det ger mig ju egentligen bara femton minuter till, eftersom jag slutar så sent på tisdagar och i princip måste hämta Sophie precis vid stängning.
Även det här klarar jag finfint, för jag är bäst. Det var dock krångligt vid äldreboendet, eftersom jag inte visste vilken av de sex olika avdelningarna jag skulle gå till. Och jag hade bara åtta minuter på mig, innan jag måste sitta på bussen igen mot dagis.
Men efter det så gick allt bra. Jag hämtade Sophie, vi åt stroganoff och sen la vi oss och kollade på Barnen i Bullerbyn. Nu kom precis Amanda och Bungi hem, fast de egentligen skulle sova borta. Underbart, egentligen, att först tro att jag inte ska få träffa dem, men att de sen kommer hit ändå. Det känns nästan bättre på något sett. Som om kontrasten mellan saknad och att de är här ger en ytterligare dimension på kärleken.
Äsch. Färdigskrivet. Nu ska vi kolla på Morden i Sandhamn.
(Med reservationer för eventuella stavfel på grund av hastigt skrivande…)
Senaste kommentarer