Amanda har fått en fasansfull nackspärr, stackarn. Hon ringde och sa att hon knappt kunde röra sig och att bungi var ledsen, och allt var stressigt och hemskt.
Jag, den ädla riddaren, kom till hennes undsättning, och för att hon skulle kunna slappna av och vila på riktigt så drog jag och bung ut på en härlig fader-son-promenad.
Och nu står jag vid Willys, alldeles vid min gamla skola. Småknattarna vallfärdar till affären i små separerade kompisgrupper. Jag minns så väl när jag själv var den småknatten, och jag gick och superexalterad diskuterade World of Warcraft med mina nördiga gelikar. Sen köpte vi snorbillig Eldorado kola och Willys egna fyra kronors choklad, och satte oss i ett fotbollsmålsnät (är det ett ord?).
Jag tänker ofta på hur det skulle se ut om man på något vis samlade allt snask jag köpt där under min skolgång, och satt en total summa på det. Det skulle nog inte vara en vacker syn…
Promenaden fortsätter!
Senaste kommentarer