Ibland kan det verklige kännas som att bebisar är världens starkaste varelser. Inget och ingen är starkare än dem.
Hur tänker jag nu? När jag ska försöka kränga på lilla bungi (det är och har varit vårt smeknamn för lillpojken!) sin overall måste jag på ett vänster försöka få in de små armarna i ärmarna. Då måste jag dra lite och det är så svårt. Det är en helt naturlig rörelse jag försöker tvinga lilla bungi att göra, men det är som att köra 80kg bänkpress. Det tar emot så mycket.
Är det så att min kropp instinktivt säger åt mig att inte ta i för kung och fosterland när jag ska hantera lillbebin? Eller så är bebisar starkast i världen!
Senaste kommentarer