Min underbara flickvän

Amanda hade bjudit över två vänner för att beskåda det lilla undret som vår fina pojke är. Det känns lite som Lejonkungen när man håller upp bebisen och högtidligt kungör att det här är Bungi, den förste av dess namn, världens sötaste lilla pojke och arvtagare till pappas gamla Omega-klocka.

Vi satt i alla fall där och samtalade och ur tomma intet så frågade jag hur patetiskt det skulle vara att gå ensam på en konsert. Jag syftade på John Mayer-konserten, som jag skrivit om tidigare. Vi pratade lite om det, och släppt snart ämnet.

Efter ett tag så säger Amanda åt mig att titta på min mobil. Jaha. Vad händer nu då?

Jag går och hämtar mobilen och har fått en bild skickad från henne:

Min underbara Amanda hade spontanköpt två biljetter till konserten. Världens bästa. Hon ville inte att jag skulle strunta i det och sen ångra det för resten av mitt liv. Hon är så himla bra. Jag älskar henne så mycket, och jag är så lycklig just nu med min lilla familj. Jag saknar Sophie, men snart ska hon få vara med också. Det känns bara som att det är bättre för både henne och oss att hon inte är med på heltid eftersom det ligger så mycket fokus på bebisen.

Jag älskar Amanda. Jag älskar Sophie. Jag älskar bungi. Jag älskar min familj, och behöver inget annat än dem.