En liten uppföljning

Amanda fick komma hem igår. På permission som de tydligen kallade det för. Egentligen ville de ha kvar henne där över natten, men hon lyckades deala till sig att få sova hemma om hon var tillbaka på sjukhuset igen vid 07.00. Tekniskt sätt var hon tydligen inskriven på sjukhuset samtidigt, och var egentligen bara ute på en liten promenad i korridorerna under natten. Sen råkade hon bara hamna hemma här, men det var väl bara tur? Jag tycker det.

De vet egentligen inte så mycket nu heller, men de har uteslutit blindtarmen och kommit fram till att det är något annat. Skönt och jäkligt oskönt. Oskönt att inte veta vad som är fel och vad det beror på, men skönt att slippa operera blindtarmen. Tills allt är över får jag väl försöka vara ett så bra stöd som möjligt och ta hand om Benjamin och hemmet. Hon hoppas på att få komma hem idag, och det hoppas jag också (duh!). 

Vi får helt enkelt se!