En påfrestande tid

Benjamin är minst sagt inne i en ganska påfrestande period av sitt liv. Påfrestande för mig, alltså. Han vill klättra på allting, som sagt, och jag måste lägga allt fokus på honom (tidigare så kunde man åtminstone släppa honom ur blicken några sekunder) så att han inte slår sig något fruktansvärt. När han väl är på ett humör som inte kretsar kring att allting är en utmaning som måste klättras på, så är han klängig och vill bli buren eller sitta i knät. Fruktansvärt mysigt, såklart, men ändå något påfrestande. 

Sen så har han börjat bli krånglig att natta om dagarna. Det kan ibland krävas upp emot 45 minuter panikgråt i sängen innan han tillslut slocknar och snussar så sött i sängen. Jag tror inte man riktigt förstår hur psykande det kan vara att konstant höra gråt under en längre period, men det är så intressant, för så fort som han somnar och ligger där raklång och avslappnad i hela kroppen så försvinner i princip all stress och irritation. Han är så fruktansvärt vacker och underbar när han sover, att allting blåser bort. Hela världen försvinner och man kan ligga där och förundras över den lilla varelsen som ligger där. Är det ens lagligt att vara så söt? Jag och Amanda undrar det väldigt ofta. Jag tror ta mig fan inte det. Ibland är jag oroligt att någon form av söt-polis ska knacka på dörren och ta min lilla Benjamin ifrån oss för att han är för söt för världen att hantera.