Det kan vara jäkligt riskfyllt att inte ha så mycket kontakt med folk från världen utanför barnbubblan.
Sophie är ju i den åldern då hon fattar allt man säger, och när man vill hålla något hemligt så tar man till det gamla tricket att prata engelska. Då tittar hon bara på oss och ser väldigt undrande ut, tills vi säger typ ice cream och hon lyser upp som en sol och utbrister ”SKA VI ÄTA GLASS?!”. För att underlätta för föräldrar föreslår jag att man ger blanka fan i att lära barn under 10 år några engelska ord, så att vi kan hålla denna urgamla tradition att gå bakom deras ryggar, med hjälp av en ogenomträngbar språkbarriär, vid liv.
I alla fall. Man blir ju så himla van vid att man i de flesta fallen kan snacka hemlisar på engelska. Man gör ju det mest hela tiden hemma i lägenheten, så när man kommer ut i den riktiga världen och sitter typ på bussen så kan man få för sig att det fortfarande bara är jag och Amanda som kan engelska. Jag får HELA TIDEN impulser att kommentera någon person eller händelse eller vadfansomhelst på engelska, men hinner precis hindra mig innan jag åtlöje av mig själv. Hur tusan skulle folk egentligen reagera på om jag helt öppet snackar skit om otrevliga medresenärer så att alla hör, liksom?
Man får passa sig jävligt noga som småbarnsförälder ute bland folk. Vi är inte riktigt rumsrena, efter så mycket hemmahängande.
Senaste kommentarer