Sophies dagis ringde igår precis innan hämtning och meddelade att hon hade fått en liten släng av feber, så idag är jag hemma och vabbar. Det är väldigt mysigt med en hel QT-dag med min kära döttra-mi.
Jag har under hösten gått en ADHD-utredning ute vid Danderyds Sjukhus, och igår var det dags för mig att få ett utlåtande, som de kallade det.
Det kändes lite som att man var ställd inför en domstol. Jag fick sätta mig på ett kontor med psykologen och läkaren, och så konstaterade de
att jag hade ADHD. Föga förvånande egentligen, om man vet hur jag varit genom åren.
Det känns både bra och dåligt, kan jag tycka. Det är ju väldigt skönt att man nu kan få någon form av hjälp. Det finns ju kurser, grupper och allt möjligt
för att underlätta för oss (jag känner en viss gemenskap med hela ADHD-communityn nu. Jag är en av dem!) i skola, vardag eller var det nu kan röra sig om.
Sen finns det medicin som förbättrar koncentrationsförmåga och sånt. Jag är faktiskt väldigt intresserad av denna medicin, så jag frågade hur den hjälpt andra personer som har en liknande form av ADHD om jag, och tydligen så var jag en av de som medicinen kunde hjälpa som mest. Jag tror faktiskt att jag redan pratat lite om den här medicinen i bloggen, och liknade den med det lilla genomskinliga superpillret som gav Bradley Cooper en förmåga att använda 100% av sin hjärna, i filmen Limitless. Till skillnad till oss fölk som bara använder sisådär 10%.
Jag kanske också kommer sitta uppe och skriva en roman under en natt. Vem vet?
Nä. Nu orkar jag inte sitta och skriva mer på mobilen. Av någon märklig anledning har mitt trådlösa nätverk valt att blockera vimedbarn, så jag kan inte blogga från datorn. Jag får helt enkelt återkomma med vad jag tycker känns lite sämre med ADHD.
Dags att ta hand om min sjuka dotter!
Senaste kommentarer