Det är en lite märklig känsla att Benjamin har börjat på dagis. Hittills har ju Amanda varit hemma med honom i ett år, sen tog jag över för att vara hemma med honom i drygt ett halvår.Nu är han på dagis. Jag sitter hemma och pluggar matte tills det är dags att gå till skolan, medan han är på dagis. En kort promenad bort leker han med någon kompis, och jag sitter här helt ensam hemma i lugn och ro. Det är så lugnt och tyst, och jag är inte alls van vid att inte ha honom omkring mig 24/7 än.
Det är så märkligt att vi liksom lämnat över en så stor del av hans liv till främlingar. Från och med nu enda fram tills han fyller typ 25 år, så kommer han ju vara på dagis eller i skolan i princip varje dag. Jag vet inte riktigt om jag tycker om det. En del av mig vill bara springa dit, roffa åt mig honom och sen maila skolan och säga att jag hoppar av utbildningen för att jag ska vara med min son för alltid.
Men så kan man ju inte göra… Jag måste plugga, och jag måste jobba…
Senaste kommentarer