Så fort som jag gör någonting i köket, så dyker Sophie upp bredvid och tittar frågande upp på mig.
”Vad gör duuuu? Bakar du? Får jag hjälpa?” frågar hon.
Oftast får hon vara med och typ hålla i skålen medan jag blandar och rör och har mig. Kruxet är bara det att allt Sophie gör, det vill Benjamin också göra. Alltid. Han är som ett plåster på Sophie och ser upp till allt hon gör. På gott och på ont, skulle man också kunna tillägga.
Så då stor jag där med två barn som absolut måste hjälpa till med pannkakorna. Jag vet att de bara är nyfikna och vill vara delaktiga, men det där med för många kockar som lagar soppa (eller vad man nu säger) känns väldigt relevant just i den stunden. Det blir kladdigt. Väldigt kladdigt.
Men pannkakorna blev förhoppningsvis goda. Amanda fick äta dom till frukost, och sen fick Sophie äta dom till lunch.
Senaste kommentarer