Det är något jag tänkt på en del på den sista tiden. Bloggandet alltså. Jag vill blogga, men jag känner fortfarande någon form av motvillighet till det hela. Jag har kommit fram till att det troligen handlar om det föräldrablogg-facket jag placerat mig i genom att blogga här på vimedbarn.
Jag är en förälder till två barn, och även om det är en stor del av mitt liv så är det inte det som hela mitt liv kretsar kring. Utöver mitt föräldraskap så är jag ju också en person med egna åsikter, hobbys, tankar och intressen, och på något vis känns det som att min förmåga att dela med mig av den delen av mitt liv begränsas av att någon tanke jag har om att det som skrivs här på den här bloggen måste passa in i en normativ bild av vad ett föräldraskap är.
Många personer (okej, två personer har gjort det) har sagt att det visserligen känns som att det är jag som skriver den här bloggen, men att det ändå känns som att jag lagt på en fasad eller ett filter på mina ord så att det ska passa in, och det är något jag vill komma ifrån. Då ställs jag inför valet mellan att fortsätta blogga här eller byta till någon annan bloggportal, men jag vill ju egentligen inte byta blogg för det här är ju trots allt MIN blogg.
Eftersom det egentligen handlar om tankar i mitt eget huvud så finns det ju inget som talar emot att jag fortsätter skriva här. Det finns ingen regel skriven i sten som säger åt mig hur jag måste skriva. Jag måste bara ändra min inställning och skriva så som JAG vill och inte på så som jag tror att andra vill läsa.
Jag vill i alla fall avsluta med att uppmärksamma de tappra tio personerna som ändå besökt min blogg idag, trots att jag inte bloggat sen april. Älskar er. Puss på er!!
Senaste kommentarer