Lussebullar till de behövande

Där vi oftast handlar står det en man som säljer ut tidningen Situation Sthlm, men tyvärr är min mamma en lite godare människa än jag så hon köper alltid den precis när den kommer ut. Alltså behöver inte jag köpa den, och varje gång jag går förbi mannen så känner jag mig en aning dåligt till mods. Jag får dåligt samvete över att jag inte köper tidningen.

Idag så beslöt jag mig i alla fall för att berätta att mamma tyvärr redan köpt tidningen och att jag annars skulle ha köpt en. Jag ville dämpa lite av skuldkänslorna genom att visa att jag egentligen bryr mig och inte bara springer förbi som inskränkta lidingösnobbar tenderar att göra.

Vi började prata och jag ställde lite frågor kring hur mycket han fick ut av att sälja tidningarna, och det var faktiskt mer än jag trodde. Ett par vänner till mig har sagt att de knappt får en krona per tidning, men han berättade att han får ut hälften. 25kr per tidning. Det är ju verkligen jättebra. Jag blir lycklig över att det finns såna här saker för att hjälpa de personer som faktiskt behöver det.

Jag gick in i affären för att köpa det jag var där för att köpa, och jag gick hela tiden runt och tänkte att jag verkligen ville köpa något till honom och jag bestämde mig för att köpa två stycken lussebullar så att han kunde känna sig lite julig och mysig.

Jag kände mig väldigt glad när jag traskade mot honom, jag sa trevlig helg och sa att jag hade köpt två lussebullar. Han skakade på huvudet och sa att han redan hade lite mat i sin väska. Jag stod där tyst och tittade på honom. Det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Jag ville hjälpa honom på det sätt jag kunde, och nu stod jag där som ett fån. Jag kände mig jättedum, ungefär som om jag hade gjort något fel, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag mumlade att jag väl får äta dem själv, sa hej då och gick därifrån.

Jag känner mig fortfarande dum och avvisad.