Det är en märklig känsla att Sophie börjar bli så pass stor att man i princip kan föra ett någorlunda vettigt samtal med henne. Vi satt lite i hennes rum innan det var dags att bege sig till dagis, och pratade om att hennes farmor var min mamma.
”Det är konstigt, tycker jag”
”Vad är konstigt?”
”Att farmor är din mamma, det är tokigt!”
”Varför är det det?”
”För att om inte farmor var din mamma, då skulle du inte ha någon mamma och det skulle vara tråkigt
Ja, det skulle ju faktiskt vara tråkigt. Jag älskar ju min mamma.
Ännu roligare, eller kanske snarare sötare, är när man ser Sophie prata med jämnåriga barn på dagis. Vi ska gå hem och står och kränger på overallen (att ta på barn overaller är hopplöst, krångligt och hemskt!) när det kommer en tjej från hennes avdelning som också ska gå hem. De har likadana overaller och Sophie ser det.
”Vi har samma overall”
”Ja! Ska du hem nu, Sophie?”
”Ja, ska du?”
”Ja.”
Det är ju visserligen en aning stela konversationer barn emellan, men det kanske inte stör dem alls. Sött är det i alla fall!
Senaste kommentarer