När man hör sin egen röst

Ett produktionsbolag kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av att vara med i en (eventuell) framtida produktion de planerade. Någon form av hybridprogram mellan Unga mödrar och Familjen Annorlunda, sa de, för att lyfta fram och framställa oss (oss unga föräldrar, alltså!) som modiga och inspirerande.

Jag sa att det lät intressant, och då ville de hemskt gärna ha in ett litet sample på hur vi gjorde oss i videoformat. Det tog ett litet tag, för jag saknar totalt känsla för follow through, men jag och Amanda fick det gjort och skickade in klippen.

Men innan vi skickade in de tittade vi, naturligt nog, igenom klippen för att kolla att det var okej klipp att skicka in och så. Det var ta mig fan det värsta jag gjort i mitt liv. Man snackar ju om att kameran lägger på fem kilo, men jag tror snarare att kameran fick mig att utvecklas från Tomas till Snorlax. För att inte tala om rösten. Jag vet inte om det beror på någon bristande självinsikt, men jag känner typ inte igen min röst alls. Jag vet att jag läspar lite, men på videon är det nästan extremt. Det var hemskt. Usch. Jag vill helst att Will Smith ska komma med Men in Black-grejen och radera mitt minne, så att jag inte kommer ihåg hur min egentligen låter. Är det bara jag som känner så här?

Men, jag låter lite som Benjamin Wahlgren, konstaterade jag, och det är i och för sig kanske en fördel. Då har man ju på papper att jag (han) gör sig bra i tv-format.

Men vi får se hur det blir. Inget är bestämt.