Nu har snön smält. Under hela vintern har den vanliga vägen till Benjamins förskola varit fullständigt snötäckt, och det har varit ett äventyr att gå längs med den. Jag är en väldigt bekväm person av mig, så i mitt huvud är det lika jobbigt att gå till förskolan längs snöväggen som det tycks vara för Han Solo att rädda Luke från snöstormen på Hoth. Det finns alltid en stor risk att bli överfallen av en yeti (jag vet att det i Star Wars är en Wampa, men för de som inte är lika nördiga som jag använder jag termen yeti) på vägen till förskolan, och det är något jag är mindre sugen på. Jag har alltså under vintern ofta, av ren bekvämlighet, tagit bilen till förskolan.
Men nu har snön äntligen smält, och grusvägen visat sig igen. Det innebär att jag inte längre kan rationalisera mitt bilkörande till förskolan. En del av mig tycker att det är lite jobbigt, men det ska också bli mysigt att promenera den korta sträckan till förskolan.
På vägen finns en linbana, som Benjamin fullkomligt älskar. Det går inte att vara inom 200m av den utan att Linbane-radarn inom honom börjar tjuta och han frågar om vi inte kan åka den. Bara en (läs: fyra) gång. Idag sa jag ja, och han blev sååååå himla glad. Fullständigt sprudlade av lycka och han skrattade så han höll på att svimma. Det skrattet fyller mig med sån energi, lycka och livsglädje!
Senaste kommentarer