Vi sitter på bussen, Amanda och jag. Hon har mött upp mig efter skolan, och vi är på väg mot dagis för att hämta Sophie.
Det stiger på en skolklass där eleverna är kanske nio, tio år gamla. En samling skitungar, alltså, där man stör sig på var och varannan. Barn är ju verkligen som värst i den åldern. Snoriga, präktiga och jobbiga.
Men mitt i den kakafoniska samlingen snorungar som pratar högljutt, och klättrar omkring som om bussen vore en klätterställning, sitter det ett barn. Ett speciellt barn.
Det är ett mörkhårigt barn, som sitter ensam i ett hörn. Lite skymundan. Det är ett blygt barn, som inte pratar med någon.
Barnet är lite likt mig konstaterar Amanda. Vi tittar på henom, och föreställer oss att det är vårat barn. Vi spånar namn, för att se om det passar och inte känns märkligt. Vi vill gå fram och kramas.
Klassen går av på samma hållplats som oss, och vårt barn springer iväg mot skolan. Iväg från oss. Vi känner oss sorgsna, som om vårt barn inte vill vara med oss utan hellre vill leka i skolan.
Kom tillbaka till mamma och pappa, vill vi skrika, men det är försent. Vårt barn har försvunnit från våra fantasier och återgått till det riktiga livet, till sina riktiga föräldrar.
Vi får vänta 54 dagar till innan vi för hålla i vårt riktiga barn. Gud vad jag längtar.
Senaste kommentarer