Dagen som jag nästan trodde aldrig skulle komma passerade nästan obemärkt. Benjamin har slutat med sin napp. Han började ju på dagis förra veckan, och jag och Amanda kände att det dels var smidigare, men framförallt lite fräschare, om han helt slutade att förlita sig på sin sin köra bapp. Jag trodde att det skulle bli fullständig kaos då han skulle sova, men det har gått hur smidigt som helst. Det är i och för sig oftast Amanda som nattar Benjamin på kvällarna, så jag kanske inte ska gå ut och säga att allt är frid och fröjd, men det VERKAR i alla fall gå smidigt. Hon berättade att han för några kvällar sen legat i sin säng och kraxat fram ”bapp….”, men utöver det verkar han helt och hållet glömt bort allt vad nappen är.
Lilla gubben. Han börjar bli stor nu. Det känns lite som att napp-bortgången var den sista spiken i kistan, och att Benjamin från och med nu inte är en bebis utan en lite pojke. Världens snällaste och bästa pojke, är vad han är. Det är lite sorgligt, men väldigt GOSIGT också.
Det är så skönt när dom blir av med nappen,
jag lät min dotter slänga alla sina nappar själv så hon visste att dom verkligen var borta, inte ett ord om dom efteråt, å inga gnäll.
Å det var då jag tänkte ” vrf gjorde jag det inte tidigare”
det var liksom för enkelt haha 😛