Tomas Wändahl – Förälder, student, filantrop

Det var Amanda som lämnade Sophie på dagis imorse, och jag kände nästan inte igen henne när vi nu var och hämtade henne. Vilka fina toffsar, va?

I lugn och ro sitter man och dricker te vid matbordet när bebisen plötsligt kryper iväg med en ryslig fart. Han är borta, och tyst. För tyst. Något är i görningen, känner man på sig. Så make bestämmer sig för att undersöka saken djupare, och går för att leta upp honom. Då hittar man honom…

Vilken tur att vi har tant Miranda, ändå. Som hjälper till att passa och myser med Benjamin och Sophie. Oftast när jag och Amanda tränar tillsammans. Världens bästa barnvakt.

Jag och Amanda bestämde oss för att fira vårt kliv in i vuxenvärlden (återigen: budandet, stort för oss) med en mysig lunch. Efter många om och men, till exempel ett mysigt fik på smålandsgatan som det var group on-rabatt på (som sen visade sig vara slut) hamnade vi på Max. Trots att Amanda sagt att…

Det stora steget för oss, men inte för mänskligheten, var att vi budade på en lägenhet. En trea i samma område som vi bor i. Efter ett smärte budkrig föll den oss ur händerna, men jag och Amanda är nöjda hursomhaver. Vi har värmt upp och vet nu hur det går till med bud och…

Sophie måste ha hört att jag och Amanda kallar Benjamin för Bimmella, för när vi kom och skulle hämta henne på dagis idag så brast hot ut i någon form av glädjedans samtidigt som hon skrek ”Bimmella, bimmella, bimmella!!”. Det är fint, tycker jag!

Jag fick inte någon pizza-buffé, men mysig och god middag ändå. Men bäst av allt var nog promenaden hem. Julbelysning börjar sättas upp, och skridskobanan i Kungsträdgården pumpar Pitbull. Det enda som fattas är snön, men den kommer ju alldeles säkert snart. Fyfan vad jag älskar den här tiden på året. Snart ska jag börja…

Idag har jag och Amanda tagit ett stort steg. Inte ett stort steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss. Riktigt stort faktiskt. Vi har inte bestämt oss för om vi ska blogga om det. Vi är rädda för att jinxa det. Men stort är det, och det är det enda jag avslöjar för…

Från att vi sitter i soffan och dricker saft och tittar på Top Gear (Benjamins val, lovar) så gnuggar han sig i ögonen och trycker sig mot mig. Jag ser chansen och tänker att det inte kan skada att prova med nappen i famnen. Sagt och gjort. Det fungerade. Han somnade i min famn. Först…

Amanda gapskrattar åt mig. En lära-gå-vagn har vi tydligen, och det jag var ute efter var en gå-stol. För tre månaders bebisar. Så det blir högst troligen inte en sån Benjamin får i ettårspresent.