Amanda frågade idag om jag mindes hur vi brukade hoppa på den gamla lidingöbanan med täckbrallor och pulkor för att sen åka pulka på diverse platser här på Lidingö. Självklart minnss jag det. Det var hur mysigt som helst, och framförallt hur kul som helst. Det var bara vi, jag och Amanda.
Nu har vi lilla Benjamin också, som förresten är sju och en halv månad imorgon (när tusan hände det?). Vi är inte ensamma längre, utan har en underbar liten bebis tillsammans som vi såklart älskar mer än något annat.
Men ibland så kan jag sakna tiden då det bara var vi. Då vi kunde göra lite som vi själva ville och kände för. Om vi ville åka pulka mitt i natten så kunde vi göra det, utan att ta hänsyn till att en liten bebis behövde vara hemma och sova. Jag kan ibland känna såna frustrationer över att jag så gärna bara vill vara med Amanda, men så kan jag inte det. Jag måste se till att vi får tid för att bara vara med varandra. Lite QT date-time.
Jag älskar henne så mycket, min älskade, underbara och fantastiska Amanda. Hon gör mig till en bättre människa, och jag är så oerhört glad över att hon står ut med så många av mina tillkortakommanden. Jag känner mig lyckligt lottad över den glädje hon gett mig, och framförallt den underbart fina bebis hon gett mig.
Hon är mitt allt, och jag vill att det ska vara så för alltid.
Senaste kommentarer