Benjamin har börjat klättra på saker, och med saker menar jag allting som han kan klättra på och som han inte kan klättra på, men som han tror att han kan klättra på. I princip det enda han gör om dagarna är att springa runt mellan stolar, soffor, hyllor och bord och försöker klättra upp på dom. Det är så jäkla sött, egentligen, men ganska stressande. Han förstår ju inte riktigt att när jag tar ner honom från högst upp på stolen och säger ”Ajaj, inte klättra, Benjamin. Du kan ramla ner och slå dig!”, att jag faktiskt menar att det kan vara farligt och att jag inte vill att han ska vara där. Han tror att jag utmanar honom på något sätt och blir supertaggad på att ta sig upp på stolen än en gång. Och sen så skrattar han, samtidigt som jag blir allt mer irriterad på att han inte begriper allvaret i att en ett och ett halvåring står på ett tripptrapp-stol en meter ovanför marken och vinglar. Varför kan inte barn utveckla sitt konsekvenstänk redan vid ett års ålder? Det skulle underlätta så otroligt mycket för föräldralediga föräldrar.
Än sötare är dock att jag ibland inte märker att han står högst uppe på stolen, och då kanske han tröttnar på den svindlande utsikten och vill ner igen. Han kan ju självklart inte klättra ner själv, utan ropar då frenetiskt ”pappa, pappaaa, pappaapapa” , och vill att jag ska bära ner honom igen. Med utsträckta armar står han då och stampar och gnäller tills jag lyft ner honom på golvet. Väl nere på golvet så vill han upp igen, och så håller vi på så här hela dagarna. Upp och ner för höga stolar.
Senaste kommentarer