Det är en busschaufför på en av linjerna här på Lidingö som är så fantastiskt otrevlig. Det är fascinerande, nästan. Jag förstår inte alls hur man kan välja ett yrke som på så många vis kretsar kring kundservice, och sen vara så icke-service-minded som en människa på alla sätt och vis kan.
I alla fall. Förutom att han är jäkligt bitter och allmänt otrevlig mot alla som går på bussen, så verkar han ha någon jäkla personlig vendetta med föräldrar med barnvagn. ALLT man gör som barnvagnsförälder är ta-mig-fan fel, och han är inte direkt konsekvent med sina specialutformade regler för bussetikett som måste gälla på hans buss. För några veckor sen så skrek han på en mamma som satt ner bredvid sin vagn att hon måste stå upp och hålla i vagnen, för annars kan tydligen vagnen typ explodera eller något. Jag vet inte riktigt vad som kan hända, men det måste vara något riktigt allvarligt, för jag förstår annars inte var den stora skillnaden mellan att hålla vagnen ståendes eller sittandes ligger, och varför det ligger vår kära busschaufför så nära om hjärtat att det måste precis på det viset.
Men sen när jag ska åka buss med Benjamin och vagnen så står jag upp, för det är i övrigt fullt på alla sittplatser. Då börjar han skrika på en stackars kille, och tvingar honom att ge sin plats till mig. Jag vill inte ens ha platsfan. Jag är stark i benen och trivs jättebra med att stå upp. Men, det är så viktigt för chaffisen. Så pass viktigt att jag inte får vidare på bussen om jag inte sitter ner. Trots att han typ en vecka innan sagt att en mamma måste stå upp.
Det är fan obehagligt med oberäkneliga människor. Hur fan ska jag förhålla mig nästa gång jag åker buss? Ska jag stå upp eller sitta ner?! Jag vet ingenting förutom att han uppenbarligen inte hört låten ”en busschaufför är en man med ett glatt humör”. Ska nog bränna den på CD och ge honom. Så gör jag nästa gång vi träffas, han och jag.
Hahaha!