Jag har märkt att jag ofta inte är 100% närvarande när jag är med Benjamin och Sophie. De leker glatt och jag sitter bredvid, men jag håller på med mobilen samtidigt. Jag facebookar, instagramar, googlar, och alla andra nya internet-verb.
Jag tänker någonstans att jag har så lång tid kvar med barnen, och att jag då ibland kan sitta med mobilen. För det kommer ju komma tillfällen då jag kommer att kompensera den bristfälliga uppmärksamheten idag. Jag hoppas det i alla fall.
Samtidigt är jag lite orolig för Sophies och Benjamins generation som helhet (usch, vad pretentiöst det låter!), som ju är den första som växer upp med föräldrar som ofta just är djupt insjunkna i sina iPhones, och som får ha iPads som barnvakter när föräldrarna inte orkar leka. I och med att detta är ett nytt fenomen, så har vi ingen aning om hur det kommer märkas av om 15 år.
Jag avinstallerade i alla fall instagram ifrån min iPhone och det känns bra samtidigt som det är svårt. Det är ju otroligt ovant att inte trycka sig in på appen, eftersom det ligger i mitt muskelminne att trycka på ett visst sätt på skärmen, och sen scrolla. Det är lite som en drog, och jag får ibland en impuls att ta upp iPhonen, men så ser jag att det är helt tomt, där jag förut sett Instagram-ikonen så många gånger.
Men det ska bli bra det här. Jag ska komma ut ur mitt iPhone-beroendet och njuta av mina barn.
Senaste kommentarer