Nej. Gud alltså. Det var ingen hit alls att skriva det där inlägget igår, om hur bra Benjamin börjat sova på nätterna. Jag har aldrig i mitt liv fått uppleva en sån jinxning. Amanda sa det i natt, att det var mitt fel. Då var jag trött och förstod inte alls vad hon menade, och när hon förklarade ”för att du sa så!” så förstod jag fortfarande inte alls. För det jag skrev på bloggen, såklart. Just då kändes det märkligt att tänka på det, och jag blev lite irriterad för att hon la skulden på mig för att jag skrev något på min blogg, men det är ju sant och nu har jag dåligt samvete. (Förlåt, Amanda, för att jag blev irriterad!) Vi är väldigt vidskepliga, vi…
Nu kanske jag överdriver en smula, i och för sig, för varken jag eller Amanda har behövt vagga runt flera timmar med en gallskrikande bebis som säkert många behöver göra, (och det finns säkert folk som tycker att jag är urfånig som beklagar mig för att Benjamin vaknat tre gånger i natt) men han har definitivt krånglat och i jämförelse med hur han (som sagt, eller skrivet) varit på sista tiden så var det en försämring.
Eller försämring och försämring. När jag skriver så låter det ju som att Benjamin är en dålig bebis för att han bråkar lite på natten, och så är det ju inte alls. Det är han ju inte alls. Han är ju på alla sätt en sån underbar, gosig och bäst bebis. Ibland så kan jag känna en sån frustration över att inte kunna formulera exakt hur det känns när han tittar på en och skrattar, för nu har han precis börjat skratta. På riktigt. Om man pussar honom mycket på magen, eller gnager lite på hans händer så kan han börja skratta lite långbenaktigt, och det är ta mig tusan det absolut bästa som finns!
Försvann min kommentar eller den togs bort? 😉 länkade i ska fall till ditt inlägg i mitt senaste inlägg http://jenn.vimedbarn.se/en-foralders-bekannelse-snalla-barn/
/Jennie
Känner igen mig i det du skriver, vi har också snälla bebisar/barn här hemma och man kan ju inte klaga känns det som. Men så märker man desto tydligare när det är en ”dålig natt” (även om vi nu inte får klaga då heller, för det är förmodligen fortfarande är bättre än genomsnittet). Vår son (är idag 3 år) var snäll som bebis och är fortfarande snäll och rätt enkel att ha att göra med och innan Olivia kom så tänkte jag att ”aldrig att vi kommer få två snälla barn”. Men ut kom hon och hon sköter sig fortfarande exemplariskt. Goda gener? God hemmiljö? Lugna föräldrar? Vågar inte svara på något av det för då skulle man bli anklagad för att påstått att jobbiga barn bor bara hos en viss typ av föräldrar. Jag kan bara se till oss själva som förändrar och tror vi är väldigt lugna även om vi är lite av curling föräldrar. Tror då att det är barnen som från början gett oss det lugnet och sen blir de i sin tur lugna av oss.. Ja du förstår säkert, positiv spiral. Ibland får man helt enkelt ta åt sig när folk säger att man har så snälla barn/bebisar och inte bara tänka att alla andra tror man har så enkelt så man vågar knappt klaga när de är jobbiga för en gångs skull. Det snälla överväger det andra så jag glömmer fort om hon/han varit såhär jobbig tidigare och för det mesta när någon frågar så svarar jag stolt ”ja hon är alltid såhär snäll och båda våra barn har varit såhär”. Men det säger inte att jag har det enklare eller kommer ha det i framtiden, vi föräldrar kanske är att tacka att de blivit så nöjda.
Blev långt svar. Men du förstår säkert vad jag ville säga 🙂