Jag tror nästan att jag är mer nojjig än Amanda just nu. Jag är pedantiskt noga med att hon inte ska anstränga sig för mycket och få ett högt blodtryck. Hon måste ju vila!
Hon ligger i sängen och vill smörja in sin mage med babyolja, men jag nästan skriker ”NEJ, du måste ju vila. Jag gör det!”. När jag ska slänga lite papper måste jag först knöggla ihop det, men då får jag lite oroskänslor för att ljudet kanske gör henne stressad. Jag tittar bekymrat på henne när hon rör sig mot toaletten för att kissa, eftersom jag är rädd för att det ska vara ansträngande.
Till slut säger hon att min nojjighet är det som nästan är mest stressande för henne. Hoppsan….
Senaste kommentarer