”Ett barn är ett barn, två barn är tio barn” är ett uttryck som jag har fått höra en del gånger, och jag kan inte annat än hålla med nu när jag på riktigt får uppleva hur det är att leva och handskas med två barn.
Det är så otroligt ovant och svårt att se till att både bungi och Sophie har det bra. Det känns lite som en balansgång där jag inte får ge för mycket uppmärksamhet till ett barn medan det andra hamnar i skymundan, men samtidigt är det ju viktigt att i fallet med Sophie inte bara vara gullig och kärleksfull så att hon inte känner sig utanför. Det ska ju egentligen inte vara någon större skillnad från hur det var innan, och då måste jag ju fortfarande vara någorlunda hård och sätta ner foten med henne också (kanske inte min starkaste sida dock. Jag är vek och tofflig av mig, och har en fallenhet för att bli hunsad med…).
Äsch. Det kommer bli bra allting. Det har ju trotsallt bara gått två veckor, och jag kommer väl snart att landa i att jag är en tvåbarnspappa. Vid nitton års ålder. Det är dock ganska svårt att smälta.
Senaste kommentarer