Förlåt för att jag legat lite lågt i bloggen. Det känns lite som att jag har en skyldighet att skriva intressanta och roliga saker i bloggen, och när jag ute kan det får jag ångest.
Jag har i alla fall insett att jag älskar kunskap. Jag älskar att lära mig saker. Vetgirig, kanske det kallas.
I skolan var det någon som sa att det var lite deprimerande att hålla på med olika perspektiv i historian eftersom det innebar att det var så mycket mer att lära sig.
Läraren målade upp toppen på ett isberg för att illustrera hur mycket man kanske lärt sig, att man bara skrapat på ytan egentligen. Klassen skruvade på sig och jämrade sig. Mer årtal, mer händelser, mer analys.
Jag sken upp som en sol. Fy fan vad kul att ha något nytt att lära sig. Att kunna allt vore ju någon form av mardröm för mig. Det skulle ju innebära att det inte fanns något att lära sig.
Det om något tycker jag skulle vara deprimerande.
Senaste kommentarer